Jaha, och var alla krumbukter nödvändiga?

Nu duger det tydligen att samarbeta med de gröna och sossarna. Idag kom besked om att vänstern accepterar budgettaket och är berett att medverka i en ny regering.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker - spontant känns det kanske som om v hade passat bäst utanför. Men å andra sidan kan partikamraterna ha talat Ohly till rätta, om de i allmänhet inte uppskattade hans agerande tidigare i höst. Det inger i så fall hopp.

Låt oss hoppas att det kommer att funka utan gnissel nu. Vi behöver en annan och bättre regering än Reinfeltds färglösa blåorangea junta som lägger all sin energi på att öka kontrollen över medborgarna och sedan struntar i resten. Vi har i alla fall fått reda på vad borgarnas och främst moderaternas yviga tal om frihet var värt: Frihet är kontroll - kontroll är frihet - Storebror ska se dig. Eller som Marx säger: Intressena ljuger inte.

Den viktigaste uppgiften för den nya regeringen blir att demontera alliansens uppbyggnad av kontrollstaten. En annan viktig uppgift blir att skapa ett socialförssäkringssystem med respekt för människor värdighet och berättigade behov. Det uppdraget borde vara ett tillräckligt skäl för sammanhållning i den nya trepartigruppen.

Vad trött jag blir...

Egentligen hade jag bestämt mig för att inte skriva mer om alla turer i samarbetsfrågan mp+s, men som det nu utvecklar sig, kan jag inte hålla tyst.

I dagens webbupplagor av DN och SvD finns nyheten att "S och mp bromsar samarbetet". Enligt artiklarna skall Lars Ohly i gårdagens Dagens Eko ha sagt att han förväntar sig att mp och s "lägger sina diskussioner på is" tills man kommit överens med v om hur ett samarbete ska ut.

Enligt Ohly är Sahlin med på isläggningen, medan Peter Eriksson hävdar attsamtalen mellan mp och s fortsätter enligt planerna. Sahlin vill inte kommentera alls - varför då?

Som frågan utvecklar sig bör vi gröna göra två saker:

1. Fråga Sahlin och sossarna rakt upp och ner var vi har dem. Gäller överenskommelsen mellan oss och dem eller ej?

2. Om vi inte får ett tydligt svar, bör vi omgående avsluta det så kallade samarbetet, och öppet kritisera Sahlin och sossarna för att de inte är pålitliga partners som håller överenskommelser. Samtidigt bör vi upplysa om att vi inte heller avser stödja en ev. s-regering längre - vi har tappat förtroendet för det veliga s.

Vi kan nämligen inte fortsätt att låtsas som om det regnar, när Ohly kör sitt smutsiga falskspel och sossarna jamsar med i det.


Bild: Ohly jublar över att sossarna velar.

Sossesamarbetet igen

I mitt inlägg "Sursossar och krokodiltårar" skrev jag bl.a. detta:

... är surgnället /hos vissa sossar/ en förevändning för att opponera mot Sahlin? Hon har redan en gång på ett tarvligt sätt dragits nere i smutsen av interna fiender. Är det dags för nästa sorgliga avsnitt av "Mosa Mona"?

Det ser ut som om jag skulle ha rätt i min bloggkommentar, tyvärr. I dagens SvD finns en intressant artikel där Nalin Pekgul, Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande, intervjuas:

Efterspelet gjorde dock Nalin Pekgul förvånad.
–Plötsligt gick folk, som inte sagt ett ord på partistyrelsen, ut och sade ”Det här är fel”. Det var som att de tänkte ”Nu är kritiken mot Mona Sahlin igång, nu kan vi krossa henne”.
Hennes analys är att Mona Sahlins interna motståndare såg sin chans. Hon talar om en ”ohelig allians” mellan tre grupper: en som, i likhet med henne själv, vill ha med vänsterpartiet i samarbetet, en som är bekymrad över att partiet är på väg högerut – och slutligen de som föredrog en annan efterträdare till Göran Persson.

–Det här blev ett perfekt tillfälle för dem som aldrig ville ha henne som partiledare att säga ”Titta, hon har misslyckats”

Artikeln stärker den bild man kan få av sossarna som ett toppstyrt patriarkalt gubbparti. Sahlin vill enligt Pekgul bryta med den patriarkala ordningen i partiet och släppa fram olika åsikter till diskussion, och kopplar sedan motståndet mot henne till detta.

S-kvinnors ordförande ser ett mönster. Hon tror att en stor del av turbulensen hänger ihop med att Mona Sahlin är den första kvinnliga partiledaren, efter 118 år av män.

–Ledarskap är en stor, rejäl karl, som sätter ned foten och säger ”Så här ska det vara”. Här kommer en person som ber folk ta ställning, tänka själva, komma med synpunkter. Det är en enorm förändring av partiet.

Nalin Pekgul jämför med Göran Perssons tid i toppen.

–De var få gånger han förankrade någonting, om han någonsin gjorde det. Ändå var det inte tal om att någon socialdemokrat skulle gå ut och kritisera det.

Den här auktoritära patriarkala strukturen är en stor belastning för sossarna, och det är påfallande hur svårt många av deras ledande företrädare har att hantera en ordförande som vill bryta med traditionen och myndiggöra medlemmarna.
För min del vill jag önska Sahlin, Pekgul och andra sossar som strävar mot det målet all framgång. Man behöver inte vara sosse för att inse att det skulle var mycket nyttigt för det politiska livet i landet, om man blev kvitt toppstyrningen i sossepartiet. Patriarkalismen har nämligen negativa följder långt utanför Det Stora Partiet - det är bara att fråga invånarna i en genomsnittlig patriarkal sossekommun vad de tänker om det politiska klimatet. Många skulle säkert svara att utrymmet för initiativ är klent, och att den genomsnittlige icke partianslutne medborgaren har svårt att göra sig hörd. Och i partileden odlas osjälvständigheten där Den Starke Mannen styr. I rättvisans namn ska genast jag genast lägga till att det finns orter där sossarna har ett betydligt bättre och modernare sätt att arbeta. Det inger visst hopp. Sahlin har sannerligen chans att göra en större insats för SAP och landet än att bara vara den första kvinnliga partiledaren!

Ur ett miljöpartistiskt perspektiv är det här interna sossekrypskyttet mot Mona problematiskt. Ett samarbete mellan partier förutsätter naturligtvis att båda parter kan lita på varandra, men om Sahlin upprepade gånger desauveras av av grupper bland de egna går det till sist inte lita på att givet ord gäller. Priset kan bli dyrt för oss, eftersom en opålitlig samarbetspartner får även oss att framstå som opålitliga. Vi tar en risk, men har vi nu satt i båten med sossarna, så sitter vi där, och då får vi se till att ro gemensamt, så att vi kan lägga till vid Blasieholmen om två år. Och det är ännu ett skäl till att önska Sahlin lycka till!

Och vill Ohly till Blasieholmen får allt han simma dit, för han ville inte sitta med i båten från början. Jag hoppas att det är kallt i vattnet.
Bild: Ohly på simtur

Ohly - går först ut och vill sedan in igen

I ett par tidigare inlägg har jag skrivit om Vänsterns och i synnerhet Lars Ohlys medvetna saboterande av s' och mp:s planerade regeringssamarbete. Nu är karlen på g igen, och han blir träligare för var gång.

"Vi stänger verkligen inga dörrar och senare i veckan ska jag träffa Mona Sahlin och diskutera hur vi ska gå vidare. Jag tror att vi kan korrigera en del feltänk som gjorts de senaste veckorna, sade Lars Ohly sedan vänsterns partistyrelse på söndagen enats om ett uttalande där man säger att 'vår dörr står öppen'."
Nu är nog inte frågan den om v:s dörr står öppen, utan huruvida mp och s är beredda att släppa in Ohly efter de senaste veckornas cirkus. Han har definitivt visat att han och hans parti inte är pålitliga samarbetspartner i en regering, och förtjänar därför få stå ute i kylan. Det är bättre med bråk före valet, än att själva regeringssamarbetet kommer att förstöras av Vänsterpartiet Opportunisterna.

Minns Ohly och Opportunisterna vad man sade i februari i år? I en DN-artikel 12/2-08 stod detta att läsa: "Vänsterpartiets ledare Lars Ohly säger nej till allians med socialdemokraterna och miljöpartiet före valet 2010. I stället ska partiets eget partiprogram hårdlanseras - med feminism och socialism i förgrunden." Vem var det som sade nej? Det finns ett talesätt om att man inte kan ha ett ord munnen och ett i baken. Dags för Ohly och Opportunisterna att reflektera över hur det kan tänkas betyda något för politikens skull.

Samtidigt som Ohly fortsätter att gråta krokodiltårar, fortsätter mp och s att fördjupa samarbetet. På mp:s kongress har i helgen en samarbetsdelegation bildats, som redan i veckan kommer att bedriva utåtriktat och förberedande arbete tillsammans med företrädare för sossarnas partiledning. På onsdag ska en partigemensam grupp besöka de varslade Volvoarbetarna i Göteborg.

Sursossar och krokodiltårar

Samarbetsöverenskommelsen med sossarna verkar vara dåligt förankrad i det partiet, för nu kommer missnöjda sossar upp som svampar ur jorden och vädrar missnöje med överenskommelsen. I Dagens Samhälle, som låg i brevlådan i morse, finns ett reportage med sura sossar på lokal nivå. "Tragiskt, tycker Ingvar Damm, KS-ordförande i Hedemora, om förra veckans presskonferens där s och mp presenterade sitt regeringsalternativ." Enligt DS har liknande åsikter hört på många håll inom s-leden. och man skriver sammanfattande att "mp uppfattas som lite opålitligt och lite främmande, v som tryggt och stablit."

Som miljöpartist blir man både förvånad och förbaskad över sossarnas dåliga förankring av överenskommelsen. Hos oss har samarbetet redan i våras diskuterats ute i avdelningarna och sedan godkänts av partikongressen. Alla i partiet har nog inte välkomnat det, men vi kommer att stå fast vid de beslut vi fattat. Överenskommelser ska hållas, och heller inte motarbetas underifrån. Om sossarna har interna problem med partiledningens representativitet behöver de inte dra in andra partier i det missnöjet.

Eller är surgnället en förevändning för att opponera mot Sahlin? Hon har redan en gång på ett tarvligt sätt dragits nere i smutsen av interna fiender. Är det dags för nästa sorgliga avsnitt av "Mosa Mona"?

Men Vänsterpartiet Opportunisterna har spelat sina kort skickligt. Först vill man inte vara med på överenskommelsen när s och mp förutsätter budgetdisciplin i samarbetet, och därefter går Lars Ohly ut och gråter krokodiltårar över att vara utestängd. Och si, skådespelet lyckas! Media och hela kopplet sossar och fackbossar stämmer in i klagolåten, och Ohly har nått sitt mål. De andra framstår plötsligt som bovarna, trots att Vänstern från början var välkommet i samarbetet, och självt stängde dörren från sin egen sida. Hyckleri och lögn lönar sig uppenbart om man gör det skickligt - V är ett lysande exempel på den saken.

Tiden får utvisa om samarbetet kommer att hålla. Om det innebär att mp ska behöva tåla en massa påhugg av sossarna, kan det vara skäl att säga upp samarbetet under öppna och ärliga former. Det kommer självfallet att innebära att mp kommer att hamna utanför en eventuell s-regering, som dock i det fallet förhoppningvis blir en minoritetsregering som får förhandla sig fram med andra partier. Miljöpartiet kan vinna mera på att spela vågmästare i ett sådant läge.

Hvad vilja Socialdemokraterne?

Rubrikens fråga är befogad. Häromdagen lade mp och sossarna fram en gemensam avsiktsförklaring om samarbete och regeringssamverkan efter valet. Man hade gjort försök att få med Vänstern, men det föll på v:s ovilja att föra en ekonomisk politik inom budgetramarna. Varken vi eller sossarna kan samarbeta med ett parti som vill använda pengar som inte finns. Så långt så var allt väl.

Men nu i kväll går plötsligt Sahlin ut och säger att v visst kan vara med i en regering. Visserligen upprepar Sahlin kraven om budgetdisciplin, men det verkar som att hon inte känner sig helt bunden av överenskommelsen med mp.

Maria Wetterstrand å sin sida är tydlig: "Enligt överenskommelsen mellan miljöpartiet och socialdemokraterna ska representanter för de två partierna nu ge sig ut på en gemensam turné. Gemensamma arbetsgrupper ska tillsättas och en regeringsplattform arbetas fram. Och i det arbetet är inte vänsterpartiet med.
Maria Wetterstrand:
- Vår uppfattning är att det inte har funnits intresse från vänsterpartiet att ge sig in i det. De har haft otaliga chanser att haka på och vara med i samtalen.
DN: Är det för sent för dem att hoppa på nu?
- Den här processen måste börja nu, och de vill inte vara med."

Det blir intressant att se hur detta utvecklar sig. Sköter inte Sahlin och sossarna detta korrekt har man troligen fördärvat möjligheten att bjuda borgarna på en flytt från Kanslihuset. Det var oväntat att sossarna handlar på detta sätt. Det visar på en ny typ av svaghet som man inte kunnat se hos dem tidigare. Det är viktigt att socialdemokraterna vet vad de gör och är pålitliga, om man ska kunna samarbeta med dem.