Wanja-skandalen

Debatten om LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin pågår för fullt, och debattörerna tävlar om att fördöma henne. Hon löper just nu gatlopp i media, och hennes fackliga framtid är nog en smula osäker.

Samtidigt är debatten djup förljugen. Det framstår som om hon ensam vore skyldig till att det betalats ut orimliga förmåner till styrelseledamöter. Det är hon naturligtvis inte, utan det ansvaret delar hon med sin styrelse. Men inte heller AMF ska stå ensamt vid skampålen. I själva verket är skandalen runt Wanja och AMF en skådeprocess, för att det stora systemet, där de här missförhållandena i själva verket är ett fundament, ska skyddas från allmänhetens befogade kritik. För granskar man godtyckligt valda toppföreträdare för partier, organisationer, myndigheter eller företag, så finner man samma mönster. De sitter i ring och tilldelar intet ont anande varandra förmåner, skyddade för insyn och i tyst samförstånd. Det är en särkultur, och det är denna särkultur som ska ifrågasättas.

Att bara jaga syndabockar förändrar inget alls. I själva verket offras Wanja och andra syndabockar hänsynslöst för att ingen ska börja ställa de besvärliga frågorna om systemet istället för om enskilda personer. Wanja Lundby-Wedin och Christer Elmehagen har nog inte gjort värre än vad som annars sker i de sammanhangen. Vilket dock inte betyder att de handlat rätt!

Debatten borde i främsta rummet handla om hur styrelsearbete ska gå till, vilka ersättningar som är rimliga och framför allt om hur dessa slutna särskulturer ska brytas upp. Makt ska kunna granskas!