Sossesamarbetet igen

I mitt inlägg "Sursossar och krokodiltårar" skrev jag bl.a. detta:

... är surgnället /hos vissa sossar/ en förevändning för att opponera mot Sahlin? Hon har redan en gång på ett tarvligt sätt dragits nere i smutsen av interna fiender. Är det dags för nästa sorgliga avsnitt av "Mosa Mona"?

Det ser ut som om jag skulle ha rätt i min bloggkommentar, tyvärr. I dagens SvD finns en intressant artikel där Nalin Pekgul, Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande, intervjuas:

Efterspelet gjorde dock Nalin Pekgul förvånad.
–Plötsligt gick folk, som inte sagt ett ord på partistyrelsen, ut och sade ”Det här är fel”. Det var som att de tänkte ”Nu är kritiken mot Mona Sahlin igång, nu kan vi krossa henne”.
Hennes analys är att Mona Sahlins interna motståndare såg sin chans. Hon talar om en ”ohelig allians” mellan tre grupper: en som, i likhet med henne själv, vill ha med vänsterpartiet i samarbetet, en som är bekymrad över att partiet är på väg högerut – och slutligen de som föredrog en annan efterträdare till Göran Persson.

–Det här blev ett perfekt tillfälle för dem som aldrig ville ha henne som partiledare att säga ”Titta, hon har misslyckats”

Artikeln stärker den bild man kan få av sossarna som ett toppstyrt patriarkalt gubbparti. Sahlin vill enligt Pekgul bryta med den patriarkala ordningen i partiet och släppa fram olika åsikter till diskussion, och kopplar sedan motståndet mot henne till detta.

S-kvinnors ordförande ser ett mönster. Hon tror att en stor del av turbulensen hänger ihop med att Mona Sahlin är den första kvinnliga partiledaren, efter 118 år av män.

–Ledarskap är en stor, rejäl karl, som sätter ned foten och säger ”Så här ska det vara”. Här kommer en person som ber folk ta ställning, tänka själva, komma med synpunkter. Det är en enorm förändring av partiet.

Nalin Pekgul jämför med Göran Perssons tid i toppen.

–De var få gånger han förankrade någonting, om han någonsin gjorde det. Ändå var det inte tal om att någon socialdemokrat skulle gå ut och kritisera det.

Den här auktoritära patriarkala strukturen är en stor belastning för sossarna, och det är påfallande hur svårt många av deras ledande företrädare har att hantera en ordförande som vill bryta med traditionen och myndiggöra medlemmarna.
För min del vill jag önska Sahlin, Pekgul och andra sossar som strävar mot det målet all framgång. Man behöver inte vara sosse för att inse att det skulle var mycket nyttigt för det politiska livet i landet, om man blev kvitt toppstyrningen i sossepartiet. Patriarkalismen har nämligen negativa följder långt utanför Det Stora Partiet - det är bara att fråga invånarna i en genomsnittlig patriarkal sossekommun vad de tänker om det politiska klimatet. Många skulle säkert svara att utrymmet för initiativ är klent, och att den genomsnittlige icke partianslutne medborgaren har svårt att göra sig hörd. Och i partileden odlas osjälvständigheten där Den Starke Mannen styr. I rättvisans namn ska genast jag genast lägga till att det finns orter där sossarna har ett betydligt bättre och modernare sätt att arbeta. Det inger visst hopp. Sahlin har sannerligen chans att göra en större insats för SAP och landet än att bara vara den första kvinnliga partiledaren!

Ur ett miljöpartistiskt perspektiv är det här interna sossekrypskyttet mot Mona problematiskt. Ett samarbete mellan partier förutsätter naturligtvis att båda parter kan lita på varandra, men om Sahlin upprepade gånger desauveras av av grupper bland de egna går det till sist inte lita på att givet ord gäller. Priset kan bli dyrt för oss, eftersom en opålitlig samarbetspartner får även oss att framstå som opålitliga. Vi tar en risk, men har vi nu satt i båten med sossarna, så sitter vi där, och då får vi se till att ro gemensamt, så att vi kan lägga till vid Blasieholmen om två år. Och det är ännu ett skäl till att önska Sahlin lycka till!

Och vill Ohly till Blasieholmen får allt han simma dit, för han ville inte sitta med i båten från början. Jag hoppas att det är kallt i vattnet.
Bild: Ohly på simtur