Ikväll har jag lekt lite med Die Grünens Gruen-o-mat, dvs. frågeformulär som ska få nyfikna tyskar att inse att de är så gröna att de bör gå med i partiet och betala medlemsavgift. Jag kvalade in med 98% - förmodligen var formuläret manipulerat. Emma klarade sig däremot med sansade 80%.

Grön-svart i Hamburg

Man ska vara beredd på att det mesta, också det mest otroliga och oväntade, kan inträffa. I Hamburg kommer efter landsvalen en koalition mellan Kristdemokraterna CSU - De Svarta" - och den Gröna Aletrnativa Listan GAL troligen att ta plats i senaten. De Grönas medlemmar har röstat ja till förslaget och det återstår ett ja från de Svarta.

Koalitionen är oväntad. I kampanjerna inför valet till förbundsdagen framställde de Gröna Kristdemokraterna som huvudfienden, och förde en tuff affischering med friskt häcklande av de Svartas ledande kandidater. En så elak kampanj skulle för övrigt vara helt omöjlig i Sverige, men tyskarna är betydligt mer hårdhudade inför påhugg än vad vi är. En av de främsta frågorna för koalitionen är ett rättvisare bildningssystem - i Tyskland ligger ansvaret för skola och bildning på landsnivå - och där intar de Gröna i Tyskland en position som ligger nära den Jan Björklund företräder i Sverige. Men man har fått bita i det sura äpplet och gå med på att Elbe muddras djupare för sjöfartens skull. Man kunde dock acceptera muddringen efter att man kommit överens om långtgående naturskyddsåtgärder för floden.

Man tar in en stridsfråga i koalitionen: stenkolkraftverket Moorburg. De Grönas blivande miljösenator Hajduk försvarar att man tillåter att ansökningsförfarandet för Vattenfalls kraftverk tillåts fortsätta, eftersom rent rättsliga skäl tvingar till detta. I valkampen gick de Gröna hårt åt Vattenfalls planer och lovade att hejda dem.

Här en video om koalitionen.

Tjernobyl - vilka blev följderna?

I förra inlägget tog jag upp rent allmänt katstrofen i Tjernobyl för 22 år sedan. Men jag kan inte låta bli att återkomma till ämnet, eftersom det finns en del obesvarade frågor om vad katastrofen betytt här hemma och på andra platser utanför själva katastrofområdet. I Sverige har det varit klent med information sedan den värsta oron med förhöjda stråldoser i vilt och bär lagt sig. Förmodligen har de flesta i de värst drabbade områdena nästan hunnit glömma av att deras marker fortfarande är förgiftade.

I Sverige är Statens Strålskyddsinsitut (SSI) ansvarigt för övervakningen av strålning och därmed även för det radioaktiva nedfallet efter Tjernobylolyckan. På deras hemsida finns en del i ämnet, och institutets tidskrift Strålskyddsnytt har ägnat ett nummer åt 20-årsdagen åt Tjernobyl. I förordet sägs följande: Kärnkraftolyckan i Tjernobyl påverkade Sverige mer
än vad som allmänt hade förväntats av en olycka så långt bort från våra gränser. De allra flesta får dock mycket låga stråldoser till följd av det radioaktiva
nedfallet. Hälsoeffekterna bedöms som mycket små eller obetydliga och man kan inte förvänta sig någon mätbar ökning i antalet cancerfall som kan förklaras av strålning från Tjernobyl. Av det radioaktiva nedfallet i Sverige återstår idag bara radioaktivt cesium som är av någon betydelse från strålskyddssynpunkt. Det är framförallt i produkter som kommer från skogen som det fortfarande kan finnas relativt mycket radioaktivt cesium. Koncentrationerna av Cs-137 i svamp, vilt och insjöfisk kan på vissa ställen och tidvis ligga över gränsvärdet för försäljning av dessa produkter. Gränsvärden för livsmedel i handeln infördes för att tillförsäkra konsumenten att dessa livsmedel kan ätas fritt. Den officiella bilden är alltså att följderna av katastrofen var obetydliga. De artiklar som finns i detta nummer betonar samfällt att riskerna för sjukdomar av nedfallet är obetydliga. Samma uppfattning har man angående befolkningen i de områden i Ukraina och Vitryssland som drabbades mångdubbelt värre än Sverige. De enda man räknar med möjligtvis kan ha skadats är de arbetare och brandmän som deltog i släckningen och saneringen vid olyckan. Ingen anledning till oro alltså om man är okritisk och väljer att tro vår myndighet.

Men det finns andra röster att lyssna till. Dr. Alfred Körblein vid Münchens Miljöinstitut har publicerat en rapport, som går i helt annan riktning än SSI:s lugnande ord. Han har på sin hemsida publicerat en rapport Folgen von Tschernobyl: Perinatalsterblichkeit, Fehlbildungen, Spontanaborte. Där säger han redan inledningsvis att "dödligheten hos nyföddae(perinataldödlighet) år 1987, året efter reaktorolyckan i Tjernobyl i såväl Tyskland som Polen var signifikant förhöjd. Utvärderingen av månadsdata visar ett signifikant tidsmässigt samband för perinataldödlighet med den sju månader fördröjda Cesiumbelastningen för blivande mödrar."

Vidare tar Körblein upp missbildningar: "Medan det bayerska medelvärdet för missbildningar inte var förhöjt under 1987, var antalet missbildningar vid slutet av år 1987 i det starkare nedfallsdrabbade Sydbayern ungefär dubbelt så högt som i det mindre drabbade Nordbayern. I de 10 landskretsar, som hade den högsta Cesium-markkontaminationen, ligger antalet missbildningar åtta gånger högre under november och december 1987 än i de 10 lindrigast drabbade landskretsarna".

Körblein drar slutsatsen att hans fynd belägger att det nuvarande tröskelvärdet för strålning, 100 mSi, är för högt satt med tanke på embryonalskador. Eftersom Sverige drabbades hårdare av nedfall än Bayern, borde motsvarande resultat kunna tas fram här också, men mig veterligt har ingen sådan undersökning gjorts.

Körbleins rapport finns f.ö. tillgänglig för 10 Euro hos Otto Hug Strahleninstitut i Berlin.

Man kan reflektera en del över de divergerande åsikterna. Å ena sidan har vi SSI:s åsikt att nedfallet är ofarligt, och å andra sidan Körbleins och andras att det är skadligt, även vid nivåer under gällande gränsvärden. Det går inte komma ifrån att det finns starka statliga intressen att tona ner riskerna med atomkraft och strålning, och att därför SSI tenderar att undervärdera eller kanske rent av undvika att undersök människor i våra drabbade områden. En flitigare person än jag skulle troligen kunna få fram en del genom att bearbeta officiell statistik från olika län. I väntan på en sådan undersökning väljer jag personligen att betrakta SSI:s "fakta" med en rejäl skepsis.

Tjernobyl

Idag har 22 år gått sedan katastrofen i det sovjetiska atomkraftverket Tjernobyl.

I Sverigen upptäcktes förhöjda radioaktivitetsvärden i Uppland, och man antog att det rörde sig om en skada på anläggningen i Forsmark. En evakuering förbereddes och jodtabletter delades ut till befolkningen i Roslagen. Ganska snart upptäcktes att radioaktiviteten härrörde från en brinnande reaktor i Ukraina. I Sverige kom följderna att inskränka sig till förhöjda radioaktivitetsvärden i bär, svamp och vilt - såvitt vi vet i alla fall.

I Tjernobyl och dess omgivning blev situationen helt annorlunda. Många människor dog under själva olyckan och sedan dess har än fler dött av sjukdomar efter strålskadorna. Staden är numera helt övergiven, och vildmarken håller på att ta över. Strålningen är fortfarande så hög att människor bara kan vistas där mycket tillfälligt.

Elena Filatova, en ung kvinna från Kiev, har dokumenterat Tjernobyl på sin hemsida med ett rikligt och mycket intressant fotomaterial. Ett besök där är väl använd tid. Bilderna ger oss verkligen anledning att grunna på hur det står till med verklighetsförankringen hos våra atomkramare!


Foto: Elena Filatova

Kisse på vift

Idag upptäckte vi resterna av en katts middag. Bakom rosenbusken i trädgården låg en hög fjädrar och dun. Av lämningarna att döma är det en kaja eller skata som strukit med. Det är inte första gången vi hittar fjäderhögar. Kringstrykande katter spanar ständigt på fåglarna i trädgården och tar sin tribut. Det värsta är inte att de tar enstaka fåglar, utan att de tar föräldrafåglar med ungar i bona, som får ligga och svälta ihjäl när mattes lilla älskling varit på jakttur mitt i häckningstiden.

Det finns en stor aningslöshet bland kattägare - eller är det nonchalans och ansvarslöshet? Man låter katterna driva fritt som de vill utan uppsikt. Förutom att de åstadkommer stor skada på fåglar och småvilt, utsätts de för många risker när de går lösa. Inte minst blir många katter överkörda i trafiken, liksom andra faller offer för rovdjur. Hemma blir katten väl omhändertagen med mat och kel, men utanför dörren lämnas den helt utan omsorg.

För hundar finns det en lag som ställer tydliga krav på ägaren både att ta väl hand om hunden och att förhindra att den åstadkommer skada. Katten nämns i samma lag, men bara i en kort passus utan tydliga regler: "Hundar och katter skall hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter." Det räcker inte: kattägare borde ha samma ansvar som hundägare, både vad gäller omsorg om katten och tillsynen över den.

Och nej, jag tycker inte illa om katter: tvärtom är det trevliga och smarta djur. Men man ska sköta dem på ett anständigt sätt och skydda dem från driva runt på egen tass. Det är både katterna och fågellivet värda.

Emma skrev om koppel på katter i fjol: länk här..

Närkeskiffern, uranet och Alliansregeringen

Igår kväll var jag i Sköllersta och satt med vid nätverket "Rädda skifferns" möte om de pågående prospekteringarna i Närkeskiffern. Ett antal markägare har fått besked om att undersökningar ska göras på deras marker. Svenska Skifferoljebolaget har fått tillstånd för undersökningar i bl.a. Sköllersta, Kvarntorp, Östansjö, Lanna och Fjugesta. Det går att läsa mera om prospekteringen och undersökningarna på sidan www.skollersta.nu

Vid mötet satte man hopp till att kunna hejda undersökningarna genom att överklaga Bergstatens beslut. På den punkten är jag en smula skeptisk, i alla fall på längre sikt. Jag har nämligen gjort några snabba sökningar på Allianspartiernas hemsidor, och hittat en del, som är lika radioaktivt som det uran bolagen vill gräva upp.

Edvard Riedel, gruppledare för moderaterna i Västerbottens läns landsting vill bryta uran. "Bedömare menar att endast en procent av fyndigheterna i Sveriges alunskiffer motsvarar ett marknadsvärde på mer än 1000 miljarder kronor." "... kan man inte blunda för att vi sitter på alunskiffertillgångar i Sverige som kan skapa både tillväxt, arbeten och välfärd. Brytning i Västerbotten skulle kunna bidra till en mängd arbetstillfällen och investeringar i länet."

Moderaten Jan R Andersson motionerar i Riksdagen om att man ska undersöka miljökonsekvenserna av en uranbrytning i Sverige. Han uttrycker sig försiktigare än Riedel: "Bedömare menar att Sverige i dag besitter 15 procent av världens kända uranfyndigheter och 80 procent av de kända tillgångarna i Europa. I värld där miljövänlig och effektiv energiframställning är avgörande för vårt lands konkurrenskraft och framtida välfärd är det viktigt att energidebatten förs utifrån objektiv information kring tillgängliga alternativ. I dag är det svårt att bedöma hur uranbrytning i Sverige skulle drabba vår miljö och hälsa."

Riksdagsledamot Ulla Löfgren, moderaterna, säger att hon vill se nya kärnkraftverk, och gärna ett i Västerbotten. Dessutom vill hon bryta uran: "Vi har en stark miljölagsstiftning. Det är idag svårt att få tillstånd till uranbrytning. Sedan är det så att kommunen har vetorätt vad gäller uranbrytning. Men, om det är möjligt tycker jag att vi ska ha uranbrytning i Sverige. Om vi ska ha kärnkraftverk är det rätt att vi bryter den själva."

Johan Pehrsson, folkpartistisk riksdagsman från Örebro, skriver i en tidningsartikel i Nerikes Allehanda 22/1-08 följande: "Om man är förespråkare för kärnkraft måste man också inse att brytningen av uran är en nödvändighet. Sverige har en stark miljölagstiftning som är till för att skydda miljön och beakta all påverkan på miljön vid till exempel beslut om utvinning av våra naturtillgångar. Skulle uranbrytning bli aktuell i Sverige kommer en sträng prövning att ske och det som är farligt för miljön kommer inte att kunna genomföras. De aktuella kommunerna har med sin vetorätt en mycket stark ställning i tillståndsprocessen. I folkpartiet ser vi därför ingen politisk anledning att säga nej till brytning av uran i Sverige så länge den håller för prövningen." Samme Pehrsson stod före valet tillsammans med länets samtliga toppriksdagskandidater som undertecknare av en gemensam artikel, där kandidaterna dyrt och heligt lovade att de inte skulle stödja skifferbrytning i länet. Men i citatet ovan, som skrivits senare än den gemensamma artikeln, öppnar Johan för skifferbrytning både i vårt län och i andra län.


Kristdemokraterna verkar efter vad man får fram på deras hemsida med hjälp av sökfunktionen inte ha någon egen uppfattning alls i frågan - varken för eller emot.

Utfallet på Centerns hemsida är också magert. Jag hittar mest äldre texter från förra mandatperioden, där man känner igen de gamla centertagen, från den tiden partiet visste var man stod i atomkrafts- och uranbrytningsfrågorna. Sofia Larsen har en motion Där hon begär att Kvarntorpsområdet ska skyddas från framtida brytning.
I övrigt ingenting av intresse hos Centern. Jag litar inte på Centern efter att man gått in i Allianssamarbetet - i själva verket tycks man mest vara intresserad av att stoltsera med att man brutit med allt som gav partiet dess identitet och respekterade plats i politiken.

Bilden av de fyra partierna framstår som splittrad, men om man betänker att Centern backat betänkligt i atomkraftsfrågan och att Kristdemokraterna framstår som tämligen viljelösa, finns det skäl att befara att atomkraftskramarna i i Folkpartiet och Moderaterna kommer att kunna driva genom sina planer både i fråga om atomkraftverksbyggen och uranbrytning. Och inte blir det bättre av att de motiverar det med miljöskäl!


En favorit i repris.

Arbete och liv plus Böll

Emma bloggar idag om arbetsdelning och sextimmarsdag. Det är en viktig grön fråga som inte får glömmas bort.

Heinrich Böll, den kloke västtyske efterkrigsförfattaren, har fångat in den energiske västeuropéens syn på arbete och lycka på kornet i sin novell Anekdot för sänkande av arbetsmoralen.
En turist från det energiska Västtyskland vandrar på stranden någonstans i Sydeuropa. Där finner han en fattig fiskare, som ligger och dåsar i en båt. Västtysken går igång och håller en lång predikan om allt den fattige fiskaren kunde åstadkomma om han bara vore flitig, jobbade mera och byggde upp sin verksamhet. Vore fiskaren tillräckligt arbetssam och målmedveten, kunde han med en rejäl ansträngning bygga upp en hel firma med flera motordrivna fartyg och anställda, exportera hummer till Paris och bli en rik man. Sedan skulle han kunna njuta av livet och sitta och se ut över hamnen i solnedgången. "Men det gör jag ju redan", säger fiskaren, "jag sitter lugnt här och dåsar, det är bara ert prat som stör mig."
Och så går turisten därifrån, eftertänksam och med ett styng av avund mot fiskaren.

Frågan om arbetstiden är laddad. Den som hävdar att vi dagens konsumtionsinriktade västvärld arbetar för mycket drar på sig kritik. Och det är egentligen inte så konstigt: arbetet har blivit något av livets mening i vår kultur. Vi har glömt av att vi faktiskt bara arbetar för att leva. Inte tvärtom.



F.ö. rekommenderar jag läsning av Heinrich Bölls verk. Hans kritiska granskning av det Västtyskland som efter kriget präglades av "Wirtschaftswunder" äger djup relevans även i dagens Sverige. Plocka fram och läs "En clowns åsikter", "Katarina Blums förlorade heder", "Grupporträtt med dam", "Tåget var punktligt" eller vad du nu kan få tag i.

Böll har påverkat den gröna rörelsen i Tyskland starkt, och man har namngett den gröna tankesmedjan efter honom, Böll-Stiftung. Han tillhör kategorin nödvändiga författare, de där få som man behöver nästan lika mycket som maten på bordet.