Tjernobyl - vilka blev följderna?

I förra inlägget tog jag upp rent allmänt katstrofen i Tjernobyl för 22 år sedan. Men jag kan inte låta bli att återkomma till ämnet, eftersom det finns en del obesvarade frågor om vad katastrofen betytt här hemma och på andra platser utanför själva katastrofområdet. I Sverige har det varit klent med information sedan den värsta oron med förhöjda stråldoser i vilt och bär lagt sig. Förmodligen har de flesta i de värst drabbade områdena nästan hunnit glömma av att deras marker fortfarande är förgiftade.

I Sverige är Statens Strålskyddsinsitut (SSI) ansvarigt för övervakningen av strålning och därmed även för det radioaktiva nedfallet efter Tjernobylolyckan. På deras hemsida finns en del i ämnet, och institutets tidskrift Strålskyddsnytt har ägnat ett nummer åt 20-årsdagen åt Tjernobyl. I förordet sägs följande: Kärnkraftolyckan i Tjernobyl påverkade Sverige mer
än vad som allmänt hade förväntats av en olycka så långt bort från våra gränser. De allra flesta får dock mycket låga stråldoser till följd av det radioaktiva
nedfallet. Hälsoeffekterna bedöms som mycket små eller obetydliga och man kan inte förvänta sig någon mätbar ökning i antalet cancerfall som kan förklaras av strålning från Tjernobyl. Av det radioaktiva nedfallet i Sverige återstår idag bara radioaktivt cesium som är av någon betydelse från strålskyddssynpunkt. Det är framförallt i produkter som kommer från skogen som det fortfarande kan finnas relativt mycket radioaktivt cesium. Koncentrationerna av Cs-137 i svamp, vilt och insjöfisk kan på vissa ställen och tidvis ligga över gränsvärdet för försäljning av dessa produkter. Gränsvärden för livsmedel i handeln infördes för att tillförsäkra konsumenten att dessa livsmedel kan ätas fritt. Den officiella bilden är alltså att följderna av katastrofen var obetydliga. De artiklar som finns i detta nummer betonar samfällt att riskerna för sjukdomar av nedfallet är obetydliga. Samma uppfattning har man angående befolkningen i de områden i Ukraina och Vitryssland som drabbades mångdubbelt värre än Sverige. De enda man räknar med möjligtvis kan ha skadats är de arbetare och brandmän som deltog i släckningen och saneringen vid olyckan. Ingen anledning till oro alltså om man är okritisk och väljer att tro vår myndighet.

Men det finns andra röster att lyssna till. Dr. Alfred Körblein vid Münchens Miljöinstitut har publicerat en rapport, som går i helt annan riktning än SSI:s lugnande ord. Han har på sin hemsida publicerat en rapport Folgen von Tschernobyl: Perinatalsterblichkeit, Fehlbildungen, Spontanaborte. Där säger han redan inledningsvis att "dödligheten hos nyföddae(perinataldödlighet) år 1987, året efter reaktorolyckan i Tjernobyl i såväl Tyskland som Polen var signifikant förhöjd. Utvärderingen av månadsdata visar ett signifikant tidsmässigt samband för perinataldödlighet med den sju månader fördröjda Cesiumbelastningen för blivande mödrar."

Vidare tar Körblein upp missbildningar: "Medan det bayerska medelvärdet för missbildningar inte var förhöjt under 1987, var antalet missbildningar vid slutet av år 1987 i det starkare nedfallsdrabbade Sydbayern ungefär dubbelt så högt som i det mindre drabbade Nordbayern. I de 10 landskretsar, som hade den högsta Cesium-markkontaminationen, ligger antalet missbildningar åtta gånger högre under november och december 1987 än i de 10 lindrigast drabbade landskretsarna".

Körblein drar slutsatsen att hans fynd belägger att det nuvarande tröskelvärdet för strålning, 100 mSi, är för högt satt med tanke på embryonalskador. Eftersom Sverige drabbades hårdare av nedfall än Bayern, borde motsvarande resultat kunna tas fram här också, men mig veterligt har ingen sådan undersökning gjorts.

Körbleins rapport finns f.ö. tillgänglig för 10 Euro hos Otto Hug Strahleninstitut i Berlin.

Man kan reflektera en del över de divergerande åsikterna. Å ena sidan har vi SSI:s åsikt att nedfallet är ofarligt, och å andra sidan Körbleins och andras att det är skadligt, även vid nivåer under gällande gränsvärden. Det går inte komma ifrån att det finns starka statliga intressen att tona ner riskerna med atomkraft och strålning, och att därför SSI tenderar att undervärdera eller kanske rent av undvika att undersök människor i våra drabbade områden. En flitigare person än jag skulle troligen kunna få fram en del genom att bearbeta officiell statistik från olika län. I väntan på en sådan undersökning väljer jag personligen att betrakta SSI:s "fakta" med en rejäl skepsis.