Till de folkhemske

Lyriken har en förmåga att fånga in det vi knappt kan formulera. Plötsligt förstår vi utan att kunna ge egna ord till det vi förstår. Lyriken var nyckeln som öppnade fönstret och släppte in ljuset.

Gunnar Ekelöf är en av 1900-talets stora poeter. Han var en experimentator och en driven ordvrängare - men också en lärd man och profan mystiker. Ett av hans viktigaste teman är spänningen mellan det individuella och det gemensamma, där han konsekvent tog individens ställning mot kollektivet - men inte mot solidariteten.

Mina drapor om sossarna idag väcker minnet av Ekelöfs diktning till liv i mig. I oro över maktpolitik och genomplanerat samhälle skrev han dikten Till de folkhemske 1945. Den är aktuell än idag - och tänk nu på alla dem i valrörelsen som vill stärka kontrollen över oss motsträviga samhällsmedborgare. Det är liksom inte bara sossar som har det målet.

Till de folkhemske
Av hänsyn till de estetiska kraven
(som också är ändamålsenlighetens)
har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.
Över de öde skogarna sträcker sig alltså förstaden.
Högt över åsarna radar sig molnkuberna
speglande djupt i den intet ont anande skogssjön
mäktiga filer av tomhetsfönster
understrukna av solnedgångens vackert röda neon.

Där leker i pietetsfullt skonade cumulushögar hygieniska
barn (aldrig berörda av människohänder)
medan i rotationsparasoller omkring dem
strängt avlönade kommunalbarnjungfrur svävar.
Varje dag blir det kväll och könlösa vitaminarbetare
kommer i årsklasser avtalsvis svärmande hem
till sitt privatliv, Svea, hormonernas drottning
noga vaktad av förtroendeingivande utkastare.

Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist och poet
livsdömd att bortkasta allt fantasisnusk.
Den liknar på avstånd en jättelik svärmarfjäril
brummande framför morgonens klase av skär kaprifol
högt, o högt över härliga frisksportarskogar
där aldrig mer någon luffare någonsin luffar.