Den nya regeringen

Idag tillkännagavs den nya regeringen. Som väntat var det både överraskande och väntade utnämningar. Många moderater, förstås, som man kunde vänta efter det partiets valframgångar.

Men det finns ju några positiva överraskningar. Största glädjeämnet är att Carl Bildt blir utrikesminister. Förutom att Bildt är vår främsta politiker sedan Olof Palme, kommer han förhoppningsvis att ge svensk utrikespolitik klass och en mänsklig röst. Under Göran Persson har utrikespolitiken legat i träda på ett närmast skamligt sätt - Perssons undfallenhet mot Israels övergrepp i Palestina och i Libanon, liksom CIA-planens fångtransporter via svenska flygplatser ger Persson en välförtjäny plats i skamvrån för gott. Bildt har i de här frågorna intagit en ansvarsfullare och mera humanistisk hållning, som inger hopp.

En annan utnämning som väcker förhoppningar är Beatrice Ask som justitieminister. Hon gjorde en bra insats som skolminister under början av 90-talet, då hon bl.a. begravde det gamla relativa betygssystemet och införde ett kunskapsrelaterat. Det är också glädjande att folkpartisten Johan Pehrson från Örebro inte fick posten, som alla hade förutspått. Hans ivrande för avlyssning, e-postgranskning och andra kontrollåtgärder, innebar ett hot mot människors integritet och han skulle ha fört in rättspolitiken på högst betänkliga vägar. Jag hoppas att den i grund vettige Johan inser vart han var på väg och tar sitt liberala förnuft till fånga - individens frihet och integritet måste alltid gå före statsintressena!

Som väntat fick Jan Björklund en post med skolinriktning - han blir skolminister. Han brukar häcklas för sin militära bakgrund och för att vilja införa stenhård disciplin i skolan. Det är dock inte hela sanningen om Björklund och skolpolitiken. Jag har hört Björklund vid flera tillfällen, och också samtalat med honom. I sin retorik ger han ofta ett fyrkantigt intryck med inriktning på ordning och reda. Men bakom den fasaden finns också ett starkt socialt engagemang, där han ser skolan som en möjlighet för unga människor att ta sina egna liv i egna händer. Jag är nyfiken på vad han kommer att göra - jag tror att han kan komma med en del positiva bidrag till skolan, förutsatt att han lämnar fp:s valretorik bakom sig och fortsätter det arbete han inledde som borgarråd i Stockholm.

En annan positiv och väntad utnämning är Cecelia Malmström som EU-minister. Hon är en kritisk EU-vän, som gjort en hel del insatser i Bryssel för att demokratisera EU:s beslutsprocess. Bl.a. bedrev hon ett intensivt arbete för att handlingar i EU skulle bli offentliga på det sätt de är i Sverige, och hade en hel del framgång med det. Hon har också på bättre sätt än vad fp annarsgjort de senaste åren tagit ställning för individens integritet gentemot staten.

Miljöministern Anders Carlgren är ett oskrivet kort. Han kommer från centern, där han har en bekgrund som CUF-ordförande under 80-talet, då centern var betydligt grönare än i dag. Det blir intressant om han kommer att få tillfälle att göra något för att föra en grön miljöpolitik, eller om han bara blir en gisslan i en betonggrå högerregering. Jag håller tummarna för att han åtminstone ska kunna göra något vettigt på den punkten där borgarna verkar vara som mest okunniga och inskränkta.

Slutligen en utnämning som jag tycker är en ren katastrof: Integrations- och jämställdshetsministern Nyamko Sabuni. En retoriskt begåvad kvinna med närmast karismatisk utstrålning, men som står för märkliga islamofoba åsikter och motbjudande kontrollmentalitet på en extrem nivå. Hon ville i valrörelsen förbjuda slöjor och införa gynekologiska tvångsundersökningar av muslimska flickor. Skulle de förslagen bli regeringens politik, får vi en statlig kränkning av individens integritet som Sverige inte skådat sedan trettiotalets tvångssteriliseringar av utvecklingsstörda. Det är en djup tragik att det folkparti som förr stod upp till individens försvar, nu förvandlats till den mest högljudda förespråkaren av kränkningar mot enskilda.

Om övriga utsedda har jag inte så mycket mera att säga än att tiden utvisar vad de duger till. Som grön politiker hade jag hoppats på ett annat politiskt läge i landet, men väljarna ville annorlunda. Nu återstår att önska den nya regeringen lycka till, och att hålla tummarna för att våra värsta farhågor inte ska besannas.

Det kommer naturligtvis inte att bli så lysande och fantastiskt som Reinfeldt et consortes utmålar för oss - och inte heller så uselt som vi i oppositionen befarar.