Professorn, sjukskrivningarna och arbetet

Professor Ulla Vingård vid Uppsala Akademiska Sjukhus har idag en intressant debattartikel i Dagens Nyheter, "Alla utanför arbetsmarknaden inte välkomna tillbaka". Hon för en ganska ingående diskussion om vad sjukdom och sjukskrivning egentligen är, och avslutar med följande ord:
Vad skall vi då göra i Sverige för att få dem som står utanför arbetsmarknaden tillbaka? Frågan som aldrig ställs, i alla fall inte på samma gång som sjukskrivningstal och rehabilitering diskuteras, är 'Vill någon det'? Ja, majoriteten av de sjuka och arbetslösa förmodligen, men alla andra? Just nu går Sverige bra. Skulle lönsamhet och tillväxt bli ännu bättre om den dryga miljonen ovan kom tillbaka till arbete? Tänk om vi skulle bli så lyckosamma med våra rehabiliteringsinsatser att alla 'tog sin säng och gick', i detta fall tillbaka till arbetsmarknaden. Katastrof, för sanningen är förmodligen att strukturen på arbetsmarknaden är sådan att det inte behövs så många i arbetskraften. Det krävs inte så många människor för att producera det vi behöver (och lite till).

Från ett rationaliserat lantbrukssamhälle gick människor till industrin och när den rationaliserades kom kunskaps- och kommunikationssamhället, som nu slimmas. Och sen då? Det enda vi vet är att det behövs ett helt nytt kreativt tänkande, en verklig utmaning för en ny eller gammal regim i vårt postpostindustriella samhälle.

Det är sällan debattartiklar är så insiktfulla som denna - jag är inte ens säker på att professor Vingård själv vet hur rätt hon tolkar läget.

Det är dags att vi ifrågasätter industrisamhällets och konsumismens dogmer. Vi behöver inte arbeta 40 timmar per vecka för att framställa det vi behöver, samtidigt som många människor blivit överflödiga enligt industrisamhällets perspektiv. Är det inte vettigare att var och en gör sin del av det arbete som behöver göras i samhället, dvs. en slags arbetsdelning? Behöver vi allt som produceras - kanske kan vi rent av avstå från somligt?