Hemlösa

För åttiotalet när jag bodde i Stockholm mötte jag en sen kväll två män i skäggstubb och omaka kläder. Av någon anledning kom vi i samspråk, och jag blev kvar en halvtimma och pratade med dem. Det var ett intressant och omskakande samtal. De båda männen var hemlösa. Det var den klassiska historien med skilsmässa, förlorat arbete och vräkning, som de berättade. Det var inget nytt, men var gång det sker, kan ännu en människas liv bli ödelagt. Männen var på väg till en plats, där de skulle bli insläppta av nattvakten. Egentligen var det inte tillåtet, men nattvakten tyckte att det var viktigare att de hemlösa hade en varm plats att sova på.

Sedan dess har de hemlösa blivit allt fler. Ökad arbetslöshet, hårdare socialt klimat och nedskärningar inom socialtjänst och psykiatri har ökat utslagningen högst märkbart. Samhällets insatser för de drabbade är otillräckliga; skam och fördomar kring de utslagna gör att frågan står lågt på den politiska dagordningen. De är inte bara hemlösa - de är också osedda och förnekade.

Aftonbladet har i dag en debattartikel, där författaren lugnt och sakligt berättar om en släktings undergång. Det är ingen rolig läsning, och den är en skarpt formulerad vidräkning med den politik som lett fram till detta. Läs och begrunda!

Jag skulle vilja veta om vi har hemlösa också här i Hallsberg. Vart går de på kvällarna - finns det någon snäll nattvakt som i smyg låser upp dörren till värmen åt dem? Och vad gör vi själva för människorna kring oss när livet faller samman? vad kan politiken göra? Jag har inte svaren i kväll, men frågorna måste leda till reaktion. Vi kan inte blunda för vårt medmänskliga ansvar.